Hammare och spik
Nu gjorde jag det där klantiga misstaget som jag gjort alltför många ggr medans jag försökt skriva någonting här, jag råkar klicka på back-knappet och vips så har all text försvunnit. Yay.
Det jag skrev var att jag inte kan förstå att jag är så sjukt jävla trött trots att klockan bara är kvart över nio.
Eftersom jag känner mig själv ganska så väl så vet jag att jag inte kommer att kunna somna nu när det är så pass ljust ute. Mina ögon är inte kapabla att ignorera ljuset som sprider sig i mitt rum, igenom mitt vita drapperi.
Såsom jag sakt och skrivit förut så står jag fast vid att människan är en konstig varelse. Jag kommer aldrig att förstå mig på hur den(vi) tänker och agerar. Hur vi egentligen reagerar på vad dom andra gör. Personer i min omgivning kommer alltid att förvåna mig, göra mig besviken och framför allt göra mig lycklig & glad.
Personer i min omgivning, personer jag känner och tycker om kommer nog alltid att göra någonting som förändrar min åsikt om dem. Fast det är ju en självklarhet.
En sak som jag också funderat på är varför vi är så jäkla rädda för konflikter. Vi undviker dom ständigt.
Ja, jag hatar konflikter. Men varför undviker vi dom när det kanske är just det som behövs? Ja det kanske är det som behövs för att ställa allt till rätta, även om det inte var någonting allvarligt, även om det bara är småsaker.
Men känslor är känslor, man kan inte ignorera dom hela tiden, inte jag iaf.
Jag är bra på att strunta i saker och gå vidare och glömma bort dessa saker som jag egentligen reagerar ganska starkt på, det borde jag inte, jag borde istället ta tag i skiten och bara lösa dem.
Men jag tänker låta detta bero tills jag bubblan är fylld, den har inte spruckit ännu.
Detta var inte riktat mot någon speciell person. Jag behövde bara skriva av mig. Punkt.
Det jag skrev var att jag inte kan förstå att jag är så sjukt jävla trött trots att klockan bara är kvart över nio.
Eftersom jag känner mig själv ganska så väl så vet jag att jag inte kommer att kunna somna nu när det är så pass ljust ute. Mina ögon är inte kapabla att ignorera ljuset som sprider sig i mitt rum, igenom mitt vita drapperi.
Såsom jag sakt och skrivit förut så står jag fast vid att människan är en konstig varelse. Jag kommer aldrig att förstå mig på hur den(vi) tänker och agerar. Hur vi egentligen reagerar på vad dom andra gör. Personer i min omgivning kommer alltid att förvåna mig, göra mig besviken och framför allt göra mig lycklig & glad.
Personer i min omgivning, personer jag känner och tycker om kommer nog alltid att göra någonting som förändrar min åsikt om dem. Fast det är ju en självklarhet.
En sak som jag också funderat på är varför vi är så jäkla rädda för konflikter. Vi undviker dom ständigt.
Ja, jag hatar konflikter. Men varför undviker vi dom när det kanske är just det som behövs? Ja det kanske är det som behövs för att ställa allt till rätta, även om det inte var någonting allvarligt, även om det bara är småsaker.
Men känslor är känslor, man kan inte ignorera dom hela tiden, inte jag iaf.
Jag är bra på att strunta i saker och gå vidare och glömma bort dessa saker som jag egentligen reagerar ganska starkt på, det borde jag inte, jag borde istället ta tag i skiten och bara lösa dem.
Men jag tänker låta detta bero tills jag bubblan är fylld, den har inte spruckit ännu.
Detta var inte riktat mot någon speciell person. Jag behövde bara skriva av mig. Punkt.
Kommentarer
Trackback